Anders Petersen är en svensk fotograf född år 1944. Han har studerat fotografi på Christer Strömholms Fotoskola och film på Dramatiska Institutet. Petersen har fått ett flertal utmärkelser, bland annat som årets fotograf under fotofestivalen i Arles år 2003. Den 19:e maj är han aktuell med en ny utställning på Liljevalchs i Stockholm.

Petersen är känd för sina svartvita fotografier som är tagna med en enkel kamera. Avskalade miljöer skildras där kärleken till människorna fångas på bild. Han har varit en uppmärksammad fotograf sedan år 1978 då han presenterade utställningen Café Lehmitz. Utställningen består av fotografier på personer som Petersen träffade i Hamburg under åren 1967-1970. Utställningen skildrade människor som på olika sätt befann sig en utsatt position. Petersen berättar med sina fotografier om komplexa livsöden med värme och humor.

En icke dömande blick
Petersen ser sig själv som en fotograf som skapar utifrån en privatdokumentär stil. Att känna identifikation är grundläggande och känslor och själ är för honom det primära att gestalta. Han fotograferar ofta på ett nära avstånd och besöker människor i deras naturliga miljöer, oftast på pubar eller caféer men också i en hemmiljö. Det finns en ärlighet och en lek med blickar som är utmärkande hos Petersen – Han lyckas behålla blicken öppen.

Fotografer kan sällan återge en objektiv bild av människor utan fotografiet kommer att skildra fotografens perspektiv. Petersens styrka är hans nyfikenhet och hans transparens. Betraktaren litar på att personerna i fotografierna känner tillit till Peterson. Kanske är det just det som skapar känslan av att man får en trovärdig bild?

Att frysa ett ögonblick
Kompositionen i fotografierna kommer enligt Petersen i andra hand. Som betraktare är det ändå tydligt hur Petersen använder olika lager i sina bilder och hur han ofta gestaltar en in-zoomad känsla. Bilderna skildrar ofta en hemlighet där känslor eller skeenden finns under ytan. Med sina vinklar och sitt perspektiv förlänger han de avbildades blickar och skapar en hel historia i bara en bild.

Petersen fortsätter att använda en enkel kamera när han fotar. Man skulle kunna tolka det som ett sätt för honom att förhålla sig till utvecklingen gällande kameror, utrusning och redigeringsprogram. Den dokumentära konsten vill återge något autentiskt och inom fotografi är det kanske allt mer vanligt att söka efter perfektion.

Verk som ställer mer frågor än ger svar
Betraktaren söker svar i konst, men vad för frågor ställer konsten? När vi ser en människa börjar vi omedelbart göra antaganden. Vi hittar på en historia, men vad vet vi egentligen om en okänd människa i ett fotografi?

Petersen vill inte ge några svar, han vill att åskådaren ska vara aktiv. Han menar att genom att skapa svartvita foton så tillåter han åskådaren att färglägga sin egen tolkning. Den svartvita bilden ger också en känsla av något tidlöst. Blicken tränger in i något allmänmänskligt och sårbart.

Mötet mellan fotografen och den fotograferade
Petersen hävdar att han inte har en särskild stil men att han håller kvar vid en approach och ett tillvägagångssätt som har följt honom under hela hans verksamma tid som fotograf: Han rör sig i samma kretsar under en längre period, inledande fotograferar han något annat än det han är intresserad av, på så vis får han ibland personerna han vill porträttera att själva be om att bli fotade. Oavsett så gör han sig synlig som fotograf, han vill att dem han fotograferar är medvetna om det.

Han interagerar med människor, därför kommer han dem nära. Genom att skildra och följa människor kan både Petersen och vi som betraktare, lära oss något om oss själva.

17 maj – 1 september har Anders Petersen en utställning på Liljevalchs. Utställningen består av hundratals fotografier där människor och stadsrum i Stockholm blivit dokumenterade under åren 2015-2018. En skildring av vår tid i stillhet och rörelse, i sorg och glädje.

Alla foton i artikeln är tagna av Anders Petersen.