Att drunkna i ett par djupa, mörka och stora ögon – det är precis vad man gör i Janita Sundblads personliga tolkningar av djurrikets ståtliga varelser. Med sin konst vill hon förmedla att djuren precis som oss, har känslor och en själ.

När började du måla och skapa?
– Mina barn har alltid hållit på med någon typ av konst och jag har alltid trott att det kommit från deras pappas sida. Jag har aldrig tänkt på att jag kanske har den förmågan utan det var mina söner som fick mig att prova. Jag tyckte att det var roligt och fortsatte att öva. Jag målade mina egna mandala i början, vilket inte var så svårt.

Från mandala till djur – hur kommer det sig?
– Jag vet inte varför det just blev djur. Jag har själv en hund från hundstallet och han har lärt mig väldigt mycket. Han uttrycker så mycket känslor, man ser när han är glad och man ser när han är sur och ledsen. De har samma sorts känslor som oss människor, de förstår oss mer än vi gör dem och de får lida så mycket för att vi inte förstår.

– Jag vill förmedla att djuren har en själ och jag vill få upp respekten för djur. Vi måste fatta att vi människor är en del i allt, vi måste samspela.

Följ Janitas arbete på Instagram.

Hur ser skapandeprocessen ut?
– Jag tycker om att utmana mig själv, jag måste det, i allt jag gör. Jag tycker om utmaningar. Jag vill teckna mer uttrycksfullt, jag vill att man till exempel ska se banden mellan unge och mamma. Jag tittar väldigt mycket på bilder, de jag känner lite extra för tecknar jag av, på mitt sätt, för mig är det viktigt att blicken säger ”wow”. När jag ser en bild som jag tycker om blir jag helt pirrig och måste hem och teckna.

– Jag låter teckningen vila någon dag, sen fortsätter jag. Då händer det något, något börjar komma fram. Det kan var ett enda drag med pennan som gör det, att jag får fram det jag vill.

Hur ofta känner du dig nöjd med slutprodukten?
– Det händer att jag tänker ”nej det här vill jag inte ha”, men oftast lyckas jag rädda det. Jag har lärt mig att det där kritiska stadiet alltid kommer.

Vad inspireras du av?
– Jag tycker mycket om Johan Thunberg, jag älskar hans bilder, han har ett speciellt ljus. Naturligtvis tycker jag även om Lars Lerin men jag har också märkt hur mycket det finns på Instagram, det finns fantastiska tecknare där, de försöker jag att lära mig av.

– Jag har en egen liten vrå hemma men oftast hamnar jag vid köksbordet men eftersom jag har börjat att teckna mycket med pastell blir det väldigt kladdigt, speciellt om jag gör en stor bild. Därför har jag börjat använda mitt staffli. Att kunna teckna på ett staffli är en del av min utvecklingsfas som jag är i nu, det är väldigt annorlunda jämfört med att sitta vid bordet som jag brukar göra.

Berätta om din senaste utställning som var utomhus!
– Den var i min väns trädgård i Södra Ängby. Det var väldigt roligt eftersom jag kunde sätta upp fåglarna i trädet och liknande. Det kom väldigt blandat med folk vilket var roligt och det var många som sa att de fick en känsla av att djuren tittade rakt på en och det är precis det jag vill, att man ska få ögonkontakten.

– Jag har ställt ut mycket på GalleriT i Gamla Stan och det kommer jag att göra igen den 29 september. Där kommer jag att fortsätta att ställa ut så länge det känns roligt, det är ett jättemysigt ställe.