Ulric Rudebeck – mellan landskap och linjer

När landskapet återkom i Ulric Rudebecks måleri, var det med ny närvaro. Efter en längre period helt i abstraktionens tecken hade blicken för det yttre återvänt – men med förändrad ton. Inspirerad av konstnärer som Carl Fredrik Hill och Roland Svensson började han åter utforska naturmotiv, men utan att någonsin fastna i det föreställande. För honom handlar landskapet inte om utsikten, utan om det inre tillstånd det bär. Det osagda bakom det synliga.

Ulrics konst rör sig i ett gränsland mellan yttre och inre världar. Ett motiv kan börja i ett minne – ett kargt fjäll, ett soldränkt ökenfält, havets horisont – men det som blir kvar på duken är något annat. En rörelse, ett ljus, en känsla av riktning. Ofta är det färgen som leder. Den är inte ett verktyg, utan ett språk. Det är genom den han för samtal med världen, och med sig själv.

– Jag målar för att undersöka, inte för att förklara. Det finns en frihet i att låta uttrycket komma före tanken.

Friheten i konsten står i kontrast till hans långa yrkesliv som chefsutvecklare och graphic facilitator, där kreativitet ofta styrs av syfte, struktur och andras behov. I ateljén finns inga sådana ramar. Här kan något ske utan att det måste bli något. Måleriet är en plats där han kan följa snarare än leda.

Under en intensiv fas arbetade han helt abstrakt, i ett flöde där handen styrde mer än huvudet. Han beskriver det som att penseln fick ta över – och att det krävdes mod att släppa kontrollen. Resultatet blev ett måleri med helt ny energi, där varje verk växte fram genom rörelse snarare än plan. I det arbetet föddes också temat till hans senaste utställning, Between the lines – en titel som speglar både processen och intentionen.

– Det handlar om vad som finns mellan formerna, mellan besluten. Det osagda är ofta det mest levande.

Men konsten är inget nytt i Ulrics liv. Han har ritat och målat så länge han kan minnas – som barn, som tonåring, parallellt med arbete och familj. Skapandet har alltid funnits där, som en stilla tråd vid sidan av allt annat. Det var först för ungefär tjugo år sedan som den tråden blev tydligare, starkare – något han valde att ge plats.

Sedan dess har måleriet blivit ett sätt att förankra sig. I upplevelsen. I nuet. I något som inte går att säga med ord.



Hans verk rör sig mellan det abstrakta och det figurativa, och han låter det vara en öppen dörr i varje målning – ibland vet han inte förrän långt in i processen vilken riktning det tar. Ibland vet han det inte ens när målningen är klar. Men han vet när den är färdig. Det är en punkt han känner snarare än bestämmer.

– Det är som om målningen själv säger: nu räcker det. Nu är det inte jag längre som ska tala.

Att få visa sina verk, att ställa ut, är för Ulric ett privilegium. Inte för att kommunicera något färdigt, utan för att lämna över. Mötet med publiken är inte en leverans, utan en övergång. En målning får ett nytt liv i varje människa som stannar upp framför den.

Och kanske är det just där hans konst får sitt djupaste uttryck – i mellanrummet. Mellan linjerna. Mellan konstnären och betraktaren. Mellan det som sägs och det som bara anas.