Anita Nyberg – måleriets oväntade uppvaknande

Det började inte med en plan. Inte med en vision. Utan med en fas i livet där något nytt ville fram. Året var 2019 när Anita Nyberg, bosatt i Täby, Stockholm, kände att det var dags att väcka det kreativa som länge vilat i henne.

– Den fasen jag var i livet just då… det var väl helt enkelt dags att få igång något kreativt, berättar hon.

Hon började måla akvarell, utan större tanke på vad det skulle leda till. Men ganska snart blev hennes bilder uppmärksammade av andra. Några vänner såg potentialen i det hon skapade – och ordnade helt spontant hennes första vernissage. De fixade lokal och mingel, medan Anita ordnade med målningarna.

– Det kom faktiskt lite överraskande. Jag hade inte planerat det själv, men det blev en fin start, även om det var oväntat mycket att stå i.

Sedan dess har hennes konst utvecklats både tekniskt och uttrycksmässigt. Numera växlar hon mellan akvarell och akryl, ibland på duk, ibland på akrylpapper. Hon arbetar också med sprayfärg, pärlemor och glitter – material som tillför ett skimrande ljus och nya lager av betydelse.

– Det kan bli lite mer glamouröst, lite roligare. Det glittrar till och ger målningen ett nytt perspektiv. Jag tycker om att leka med det.

Det intuitiva är centralt i hennes skapande. Hon börjar inte med en idé, utan med färg, känsla och en inre rörelse. Tekniken har hon bland annat utvecklat genom kurser i Vedic Art med Curt Källman, där hon lärde sig att skapa från sitt inre – att måla utan mål.

– Jag bara målar. Jag sätter mig, tar fram färgerna, penslar, svampar… och sen är jag igång. Ofta väldigt intensivt. Sen pausar jag, tittar, känner efter – och fortsätter.



Hon berättar om en gång på en akvarellkurs när en annan deltagare sa: "Det är som att du pratar med någon medan du målar". Anita hade aldrig tänkt på det så – men kände direkt igen sig.

– Det kanske är precis det som händer. Jag har en slags inre dialog medan jag skapar.

Anita målar fritt, utan förlaga, och sticker ofta ut i kursmiljöer där andra följer samma uppgift eller motiv. Hon följer alltid sin egen impuls – inte av trots, utan för att det är det enda som känns ärligt.

– Det är mitt sätt att skapa, och det är det jag mår bra av.

Hon beskriver sig som till största delen självlärd, även om hon har fått inspiration och stöd av kunniga lärare, inte minst Birgitta Kahri på ABF Stockholm. Tillsammans har de haft flera utställningar, och samarbetet har gett både trygghet och utveckling.

– Birgitta har ett väldigt fint sätt att möta varje deltagare där den är. Hon låter mig måla i fred, men finns där med råd när jag behöver dem. Det har varit ett viktigt stöd.

Hennes målningar är ofta livfulla, färgstarka, ibland romantiska – ibland milda och poetiska i pastell. De bär namn som Hjärtat läker, Skönhet, In Heaven, Passion, Sorbet. Varje titel rymmer en känsla, ett ögonblick, ett tillstånd. Många verk har särskild betydelse för henne, men hon tvekar att välja ett enskilt.

– Det kanske låter pretentiöst att tycka så mycket om sina egna verk… men jag tror faktiskt att de flesta konstnärer gör det. Det är ju en del av en själv i varje målning.

Det viktigaste för Anita är inte att förmedla ett budskap – utan att öppna upp för upplevelse. Hon blir som gladast när människor berättar att hennes konst gör dem glada.

– Så sent som för ett par veckor sedan kom flera unga tjejer fram till mig i ateljén. De sa att de blev så glada av mina färger. Vi hade knappt pratat innan, men de hade sett mina verk. Det betydde mycket.

För Anita är konsten en plats där hon får vara fri. Där livets mörker kan mötas med färg, humor och glädje. Där hon får måla – och kanske hjälpa andra att våga göra detsamma.

– Jag tror verkligen att många skulle må bra av att måla fritt ibland. Det är läkande, på sätt vi kanske inte alltid förstår.

Och kanske är det just det Anita Nybergs konst gör. Den förklarar inte. Den påstår inget. Den andas. Och ibland – glimrar den.