Skulptören Thorulf Löfstedt fångar ögonblick fulla av mänsklighet

2022-04-29

Thorulf Löfstedts skulpturer bär alla på en berättelse. Genom ett rent formspråk och en blick för vardagens små ögonblick gestaltar han livets många stämningar. 

Thorulf Löfstedt skulpterar mest i trä och metall. Ofta blir det människor i olika situationer; i rörelse, ensamma eller i grupp. Med sin bakgrund som industridesigner använder han sig gärna av industriell teknik i en del av verken och jobbar mycket med metaforer som en del av gestaltningen.

– Jag har en önskan att berätta. Men det ställer också krav, det är inte bara jag utan också andra som ska se eller förstå figuren och vad det är jag funderar på. Jag försöker förbereda marken för betraktaren men det kan vara förrädiskt. Det är svårare än man tror att hitta någonting som också andra människor ser. 

Efter sju år på Konstfack och en lång karriär inom industriell design drivs Torulf av nyfikenhet och experimentlusta. Hans allra första skulptur sattes upp i Humlegården och det finns inte många lekparker som inte bär spår av något han har varit med att skapa. 

Nu ägnar han sig enbart åt konsten. 

– Just nu är jag min egen beställare och kan gå i mina egna tankar. Mitt materialkunnande och hantverkskunnande gör det roligt att arbeta. Jag stöter på en massa problem som måste lösas, saker ramlar inte bara fram av sig självt, och det är en oerhörd glädje att komma på hur det ska göras. 

Bakom verken ligger mycket tanke och omsorg och att de ska ha en betydelse är viktigt. 

– Jag vill så många olika saker men det enda jag ställer krav på är att det inte får komma till av en slump eller bara vara vackert. Då har jag kastat in handduken. Jag frestas aldrig till något bara för att det ska vara snyggt, då vill jag hellre att det är fördjävligt fult men finns något riktigt skarpt och intelligent i. 

Det var en dag i Norrköping som Thorulf såg hur människor stod framför en stor monumentalskulptur. De var så uppslukade av att läsa på skylten att de inte kom ihåg att titta på verket. 

– De gick vidare och missade skulpturen och då tänkte jag att så där kanske det är. Så då gjorde jag skulpturen ”Konsttittarna”. 

I verket ”Oro” sitter en person ensam i en båt med ansiktet gömt i händerna och endast en åra i klykan. 

– Jag ville gestalta situationen när man hamnar i ett tankespår och bara ältar, och tankarna går runt, runt, runt. Med en åra kommer man inte så långt. Det finns det här hopplösa ältandet men också hoppet. Använder du åran på ett intelligent sätt så går det att komma vidare, det gäller bara att bryta upp och ta tag i den. Jag vill att det ska vara en berättelse. Man måste inte alltid förstå den men det är väldigt roligt om jag lyckas med det. 

Skulpturen ”Maskroshundar” härstammade från en idé från Staffan Hallström och tavlan ”Ingens hundar” som han såg på en utställning.

– Om man skulle göra ett verk utifrån hans motiv men göra det tredimensionellt, hur skulle det bli? Jag undvek medvetet att titta på hans bilder och jobbade utifrån min minnesbild. Känslan var att det var en psykologisk målning som hanterade processer och jag gjorde liknande med mina hundar. Jag tänkte på unga människor som far illa och ville att de skulle se vilsna och misstänksamma ut. Sedan döpte jag den till ”Maskroshundar”.  

För Thorulf är det viktigaste att skulpturerna har ett konsekvent formspråk. Ställer man upp verket på en kavalett och vrider runt ska formerna avlösa varandra. 

– Det är kanske lite insnöat men jag ställer kravet att formen ska fungera i första hand. Man ska få ut något ur mina skulpturer från vilken vinkel man än ser dem. Jag kan jämföra det med hur det är som målare; man kan måla bilder och så kan man måla bilder med lyster. Jag brukar säga att jag ser direkt om det är en målare som försökt modellera för då finns inte formen där, det blir en skulptur utan lyster. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. 

Thorulf återkommer till tiden på Konstfack och alla de människor han mött och inspirerats av under åren. 

– Det är människorna man möter och de man kommer ifrån som formar en på något sätt. Det är få människor som formas på egen hand. Det är det som är fint med konstskolorna, att det alltid finns någon att diskutera med. 

Det var också på Konstfack som Thorulf hittade något som fick stor betydelse för hans skapande.

– Det var som en sorts nirvana när jag upptäckte den imaginära formen. Jag tänker på luften som form, luften mellan figurerna, den som uppstår mellan dina armar, ben och kroppen. Jag tror inte att så många människor har haft glädjen att upptäcka den här imaginära formen. Det kräver övning och att man blir uppmärksammad på det. Det är fascinerande.

Under maj och juni ställer Thorulf ut i en lokal i Söderköping och under Kristi Himmelsfärd öppnar han upp sommarhuset på Gotland dit det under helgen brukar komma mellan 100-150 personer. I sommar har han efter en jurybedömning bjudits in att ställa ut på Galleri 28 i Kalmar och i höst blir det konstrundan i Jönköping. 

– Jag vill gärna berätta så att andra kan förstå min berättelse, det tycker jag är viktigt. Det skänker samtal och funderingar och om det kan hjälpa någon över tröskeln på något sätt, då känns det meningsfullt med konsten. Det kanske är det som jag har sökt hela mitt liv. 

Se fler av Thorulf Löfstedts verk här!

Matilda Wirström

Hitta din originalkonst på