Jonnys konst sätter fingret på det förgängliga

2022-11-11

I över 20 år har Jonny Olsson Grundström skapat tavlor som tar med sig betraktaren in i en melankolisk värld av suddiga ansikten, bortvända blickar och förgängliga landskap. Jonnys konstverk är inte bara vackra att se på, de känns i hela kroppen.

I sin ateljé arbetar Jonny med fotografi och olja. Fotografierna trycker han på duk, och därefter tar penseln vid. När han först började för över 20 år sedan var processen i stort sett helt analog. Negativen framkallades på stora, akrylpenslade plywoodskivor och penslades med fotoemulsion.

– Jag upptäckte att det gav en riktigt bra känsla i bilderna, det blev surrealistiskt och drömskt. Jag höll på med den metoden i ett tiotal år innan jag gick över till en digital version.  

Idag fotar Jonny med digitalkamera och printar på canvas innan han tar sig an duken med oljefärgerna. Men de tusentals analoga bilderna, många tagna redan 1994, använder han fortfarande. Ibland hela motiv, ibland bara ett hörn av en bild som han då förstorar upp. Det viktigaste är inte alltid motiven, snarare känslan Jonny får av bilden han ser.

– Jag fotar mycket landskap idag, förut fotade jag mycket folk men då var det alltid bortvända blickar, mer som silhuetter. Det ingick i känslan av utanförskap, socialt utanförskap och melankoli, att känna sig ensam. Det är samma känsla i bilderna jag tar idag som på 90-talet. 

Och Jonnys bilder präglas just av melankoli och förgänglighet. Ett uttryck som har förblivit detsamma i över 20 år. Blickarna i hans porträtt är bortvända. Motiven, lite ur fokus, ger betraktaren en känsla av vemod, och det är just känslan Jonny vill åt. Både i motiven, och hos betraktaren.

– Jag har de här känslorna i mig, och när jag målar så är det som ett måste, som egenterapi. Vad jag får fram är jag inte alltid medveten om, det bara blir. Det är viktigt för mig att man inte bara ser mina bilder med ögonen, jag vill att man ska känna något. Jag är väl lite av en evig romantiker på det viset.  

Jonny berättar om ett ögonblick på en utställning som han minns väl. Utställningen bestod av omkring 50 bilder, alla i samma svavelgula nyans och alla med samma titel. Fönsterna i lokalen var övertäckta, och ur lokalens högtalare spelades drömsk musik. 

– Jag befann mig i ett intilliggande rum och hörde en kvinna som stod och grät. Och det är precis det jag vill, inte att folk ska gråta men att de ska reagera. Att man tycker det är vackert, men samtidigt får som en klump i magen. Det är min egen känsla också. 

I sin ateljé är det samma känslor som uppfyller Jonny, som de han vill att målningarna han skapar ska utstråla. 

– Men jag känner också glädje när det funkar och blir bra. Jag kan bli lyrisk och få gåshud av mina egna bilder ibland. För mig är det som att bli av med den här gnagande känslan av längtan.

Tryck här för att komma till Jonny Olsson Grundströms profil.

Redaktion

Hitta din originalkonst på