2023-03-07
Konstnären Stina Olsson, som tidigare arbetade som barnmorska, sjuksköterska inom intensivvården och på SOS Alarm, drabbades av utmattningssyndrom. Sjukdomen var en smärtsam upplevelse, men hon fann tröst i konsten och det blev en fristad där hon inledde sin konstnärliga resa.
Stina Olssons konstnärliga resa började efter att hon insjuknade i utmattningssyndrom. Stina hade arbetat som barnmorska i 20 år och sedan arbetat inom intensivvården innan hon började på SOS Alarm där hon gick in i väggen 2015.
Stina hade alltid varit en snabb och alert person som kunde jonglera med sju bollar i luften samtidigt. Som barnmorska, sjuksköterksa och livlina tog hon del av människors största glädje och djupaste sorg.
Arbetet på SOS Alarm var tufft, där hanterade Stina alla typer av nödsituationer, från bilolyckor till självmordsförsök. Varje samtal var en potentiell kris, och efter några år på SOS Alarm berättar Stina att det kändes som att tragedierna staplades ovanpå varandra. Där och då blev det helt enkelt för mycket.
Hon fick stora problem med kognitiva funktioner. Stina berättar att hon inte längre kunde skriva, förlorade läsförståelsen, förstod inte innebörden i det människor försökte säga henne, hittade inte vägen hem och gick vilse i affärer.
– Kvar fanns en person som var någon annan. En som var arg, ledsen och utan något som helst självförtroende, berättar Stina.
Tidigare hade hon varit en snabb och alert person som kunde hålla ordning på allt från patienter och möten på jobbet till barnens fritidsaktiviteter och familjens utflykter.
Nu var det som att allt snurrade och det som en gång var så självklart var nu en mardröm. Utmattningssyndromet hade tagit över hennes liv, och hon kände sig som om hon förlorat allt som en gång varit "Stina".
På bara några månader var hon inte längre sig själv. Hon kunde inte ens hitta hem när hon var ute och gick med hunden. Hon såg huset, men hon kunde inte hitta vägen tillbaka dit. Om hon gick in i en affär var det ännu värre. Hon kunde inte hitta ut igen, och hon kände sig helt vilse i en värld som en gång varit hennes.
Allt som var en gång självklart var nu en kamp för Stina. Hon kände sig som om hon hade förlorat allt, och hon var rädd för att aldrig kunna hitta tillbaka till den person hon en gång var.
Familjens stöd, omsorg och förståelse betydde allt för Stina. Makens ständiga hjälp i vardagen och döttrarnas goda idé att få henne att finna glädje i bildkonst blev en viktig del i hennes tillfrisknande. Stinas döttrar hade köpt färg och penslar till henne, och peppade henne till att börja måla. Efter några år började Stina kladda med färgerna, och upptäckte att hon tyckte om det.
Målandet blev en fristad, en plats där hon kunde uttrycka sina känslor och tankar utan att behöva förklara sig för någon annan.
Stina betonar att hon målar saker som hon själv uppskattar och som får henne att må bra. Hennes konst är ett sätt att förmedla en positiv känsla och att visa på att det finns fina saker i livet.
Stina har hittat en ny identitet genom sin konst. Hon ser sig inte som en person som varit sjuk, utan en person som blivit frisk. Hon har inga önskningar eller tankar om att uttrycka sin tidigare smärta, utan istället fokuserar hon på det som förmedlar en positiv känsla för henne själv.
– Jag vill inte måla utifrån min svåra tid, jag har inte lust att hänga upp negativa känslor och trauman på väggarna, säger Stina och fortsätter:
– Jag vill förmedla glädje och titta på konst som kommer från en positiv plats.
Stina berättar att hon är tacksam för den nya vägen hon har hittat och hoppas kunna fortsätta sprida glädje. Och genom att vara öppen om sina erfarenheter, även ge insikt till andra som kan ha gått igenom liknande svårigheter.
Filippa Flood
Skribent