En del konstnärer och kreatörer påstås ha utfört sina yttersta storverk när de varit mitt i avgrunden av sin tillvaro. Där har konstnären Melanie Is Demented alltid befunnit sig.

– Mitt första minne är sista gången jag såg min mamma. Därifrån gick det spikrakt nedför. Livet blev inte en tillstymmelse av acceptabelt.

Vare sig man förknippar sig med ateism eller kristendom har vi alla något vi väljer att tro på i mer eller mindre
utsträckning. Beroende på vad vi bottnar i för livserfarenheter kan tron sedan vara stöpt i olika grundvärderingar. Men för den som varit med om något som ställt om ens världsuppfattning helt och hållet till det sämre är det lätt att bara predika en viss extremism. Ett starkt och specifikt syfte för att hitta rätt sammanhang i vardagen. Något som i vissa fall kan skapa en mer och mer mörkläggande mentalitet och syn på livet. Paradoxalt nog är det just detta som är själva ändamålet med konstnären Melanie Is Demented’s uttryck – att visa hur det är att leva som människa om allting känns totalt meningslöst.

Hur kommer det sig att ingenting har betydelse?
– Naturen fungerar, men det finns egentligen ingen poäng med den. Jag insåg redan som barn att universum
fungerar som en spegel. Det ligger ingen värdering någonstans så länge du själv inte sätter den och reflekterar
den mot din omgivning.

Melanie Is Demented är artisten som under nästan hela sitt liv suttit fast i vad som bäst går att beskriva som
nihilismens mentala fängelse. Berättelsen om honom tar avstamp i vad han själv beskriver som sitt första minne.
En oerhört mörk minnesbild av sista gången han såg sin mamma. Huruvida den situationen utspelade sig i rena
och praktiska detaljer har inte riktigt lyfts fram ur dunklet, men det var då han satte grunden för den
livsåskådningen som skulle komma att hemsöka honom länge i livet.
– Det första som händer när man hamnar i det här tillståndet är att man förlorar förståndet. Man slängs in i ett
totalt jävla mörker – det stora ingentinget som allting expanderar i. För att kunna överleva i det har jag varit
tvungen att försöka omfamna det helt och hållet.’

Om du hade varit tvungen att välja något, vad är viktigast i ditt liv just nu?
– Att bara fortsätta. Nu, när jag för första gången någonsin börjat bli av med det här sinnestillståndet. Det
räddade livet på mig att komma in på en konstskola och det är första gången i mitt liv som jag känner en märklig
känsla i min mage. Det är vad mina vänner kallar lycka och glädje. På sistone har jag känt att jag äntligen
lyckats ta mig ur det här nihilistiska tillståndet, och det är det jag jobbar för att gestalta.

Den som överblickar Melanie Is Dementeds portfolio möts av en spridd skara serieteckningar, fotografier och
målningar där mörka, meningslösa motiv tar plats i en anda som inte betecknar något mer än just mental
instabilitet. Det är ett djupdyk i den sinnesförfattning som varit en avgörande grund för det tillstånd konstnären
ständigt velat porträttera. Melanie Is Demented är även aktiv som musikartist under sin egenpåhittade genre
”skräckno”; något han själv beskriver som en blandning av skräck och techno.

Tack för den här intervjun.
– Tack själv! Det var kul.

Menar du verkligen att det var kul nu då?
– Nej, det tar jag nog tillbaka. Eller förresten så menar jag det. Jag har på sistone börjat kunna känna mer glädje
över saker och ting.

Roligt att höra, det glädjer mig.
– Du ska vara glad att det glädjer dig.