Maria Ettan Andersson är uppväxt i Linköping och beskriver sig som en slättmänniska. Hennes konst inspireras av den egna trädgårdens och landskapets öppenhet, luft och utsikt samtidigt som mänskliga relationer är närvarande.

– Jag försöker sätta kropp på växterna, säger Maria Ettan Andersson.

 

Du har haft egen trädgård under 20 års tid. Hur ser dina trädgårdspreferenser ut?

– Jag är en slättmänniska, uppväxt i Linköping och är van vid luften och utsikten. Jag tycker om organiserad oreda och att ställa färger mot varandra så att de klingar. Jag tycker inte om raklinjade trädgårdar och inte heller stängda trädgårdar.

– Jag är mera inne på den engelska trädgården. Jag kan tänka mig en stram buxbomshäck i en del av trädgården, men i övrigt vill jag ha det mer böljande.

Du arbetar just nu med en ny trädgård, vad har du för mål med den?

– Det här har varit en fullständigt nedgången trädgård, och när vi har börjat ta hand om den är det en massa saker som vaknar upp. Det är för mig ett mål att kunna vistas i ett trädgårdsrum där jag hela tiden kan bli nöjd med de färger och former som jag ser.

Vilka växter tar du in i dina torrpasteller?

– Jag är intresserad av att gestalta barrväxter. Jag har inte alltid tyckt om barrväxter särskilt mycket utan det har kommit senare. Jag försöker sätta kropp på växterna och istället för att använda människor så använder jag gärna cypress eller tuja. En av mina målningar uppstod när jag såg två barrväxter som stod alldeles bredvid varandra. Kropparnas relation till varandra kan symbolisera en dialog.

– Det här motivet är återkommande och har varit det efter att jag köpte två amaryllisknoppar, fotade dem och tecknade dem med bläckpenna – det är två gestalter eller två kroppar som kommunicerar med varandra – och när jag tänker över det så gjorde jag mycket sådant när jag var yngre och målade.

Maria Ettan Andersson

Vad har du för bakgrund inom måleriet och vad har du för inluenser?

– Jag är en stukad elev som kommit igång igen. Jag studerade Bild och form på Lunnevads folkhögskola. Det började med en grundutbildning i teckning, kroki, måleri, grafik och skulptur samt konsthistoria. I början ville jag gärna att det skulle vara fotorealistiskt. Jag fortsatte sedan på Domens Konstskola och lärde mig olika grafiska tekniker. Då var jag mycket förtjust i Schjerfbeck. På den tiden var jag färgrädd och sökte mig till svartvitt eller grått.

– Efter att jag började måla igen 2015 så älskar jag att uttrycka mig i färg – jag har blivit förlöst. Att släppa loss färgerna är delvis genom inspiration från Ivan Ivarson, och Henry Moore – där är också kropparna är viktiga. Min största inspiratör är annars Bertil Almlöf som är en fantastisk målare som är 85 år gammal. Enligt mig är han en av de bästa konstnärerna vi har i Sverige.

Hur ser framtiden ut för din konst? Kommer du att ställa ut framöver?

– Jag vill fortsätta måla växtkroppar och placera in dem i landskap eller rum. Jag har också gamla idéer som ligger på väntan och som jag vill plocka fram. Det finns bara en väg framåt och det är att ta mig själv på allvar och vara modig. Jag kommer att testa fler tekniker, och förhoppningsvis kommer jag att ställa ut.