Lars D.O Sjögren vill förmedla ett sorts berättande med sin konst och fascineras mycket av att allt är förgängligt. Han har arbetat kreativt i hela sitt liv; med allt från produktion av dokumentärfilmer till att lära ungdomar om filmens hantverk. Nu för tiden lever han enbart på sin konst.

– Förut blev det ett par bilder om året, men nu har det intensifierats och det känns kul.

När Lars D.O Sjögren var 17 år gammal började han på teckningslärarlinjen på Konstfack. Efter examen studerade han vidare på Christer Strömholms fotoskola, därefter gick han ett år på Dramatiska institutet. Efter studierna började han att arbeta på Sveriges Television och blev kvar där i hela 30 år. På SVT jobbade han med att producera allt från dokumentärfilmer till barnprogram. Arbetet på SVT resulterade i en ganska stressig tillvaro, så han slutade där och började att arbeta på en skola i Huddinge.

– På skolan i Huddinge byggde jag upp en TV-utbildning, men efter ett par år lades den ner. Jag har arbetat kreativt i hela mitt liv och regelbundet skapat bildkonst med papper och penna, eller färg och olja. Men nu är det enbart konsten som gäller, jag lever på min konst nu för tiden.

Han är uppvuxen i industristaden Oxelösund och minns att han som liten fascinerades av de stora lyftkranarna och kolhögarna nere i hamnen, vilket syns i hans konst än idag.

– Industrilandskapet inspirerade mig något enormt redan som barn. Det är en annan slags natur, men också en sorts natur, på sitt sätt. Jag tycker om det mörka, det otäcka och farliga. Både förfall och möjlighet på samma gång. Det finns en skönhet i det här landskapet också, även om man inte kan tolka det som klassisk skönhet som exempelvis en backe med vitsippor.

Några kranar i Oxelösunds hamn Följ Lars konstprojekt på Instagram

Lars D.O:s skapade håller sig mycket kring naturen och förfallet, med fokus på spåren av människor. När han hittar något som han inspireras av brukar han fotografera det och sedan skapa utefter fotografiet.

– Jag kan hänföras av spåret från färg på en mur, någon som ritat något på en vägg, platser där det finns rester av liv. Nästan arkeologiskt; att någon har varit där tidigare och gjort eller byggt upp något som sedan raserats av tidens tand. Att allt är förgängligt, det tycker jag är spännande.

Redan i fjärdeklass upptäckte han att han kunde teckna, men på den tiden var det inte konstnär han ville bli, utan det var fotografi som intresserade tio-åriga Lars.

– Jag fick någon billig kamera med svartvit film och hittade sedan ett recept för hur man skulle blanda till framkallningsvätska. Efter att ha blandat till vätskan satte jag mig i en garderob och framkallade film i tre små skålar. Och dömd av min förvåning kom det fram bilder. Det här skapade ju ett intresse hos mig för själva bilden.

Lars bor på landet utanför Trosa och har en egen ateljé i hemmet. Just nu är han inne i en period då han målar mycket naturmotiv med akvarellfärg, då främst detaljer från naturen. Vatten har han alltid varit intresserad av.

– Jag tycker om att måla vågor, det är utmanade eftersom de rör sig hela tiden. Över huvud taget tycker jag att vatten är spännande, det är som att måla en spegel hela tiden. Min ateljé är en stor röra, men jag skapar i detta kaos och det blir något intressant. Något som är mycket mer organiserat än det som finns runt omkring.

Han har alltid med sig ett litet skissblock när han går på stan. Om han ser något som han fastnar för gör han en snabb skiss på några minuter och målar sedan hemma i ateljén. Därav blir det inte bara naturmotiv utan även människor, hundar och annat han upptäcker och fastnar för ute på sina promenader.

– Det blir många äldre, de är tacksamma att teckna av för de går ganska långsamt. Men jag har ett bra fotografiskt minne, så jag kan faktiskt också teckna utifrån huvudet direkt när jag är hemma i ateljén igen.

Med sin konst vill han gärna förmedla något typ av berättande, att hans konst ska vara en sorts spelning av samhället. Men han vill inte kalla sin konst för politiserad i dagsläget, vilket hans konst en gång var.

– Jag var med på Liljevalchs för många år sedan, på 70-talet under Vietnamkriget. Jag gjorde ett stort bränt ben, i papier-maché, som satt i en sko. Den var väldigt realistisk och hängde precis i entrén till konsthallen. Det verket var ju en spegling av verkligheten, så kallad politiserad konst. Jag gör ju inte sådan typ av konst längre, men man kan säga att mina bilder indirekt är politiska, eftersom jag skapar utifrån förfallet, och samhället går ju mot förfall och instabilitet, allt från vår miljö till människors möjlighet att överleva.

Genom åren har Lars ställt ut flera gånger i Stockholm och Linköping och han har sålt sin konst till bland annat kommuner, landsting och statens konstråd. Nu nyligen avslutade han en separatutställning i Oxelösund, som pågick i en månad på ett kommunalt galleri, genom konstföreningen Fokus.

– Jag känner mig nöjd, utställningen gick bra och jag fick en del verk sålda. Jag har ställt ut i Oxelösund tidigare, jag har bland annat haft en utställning under temat ”Lotsarnas Ö”. Den handlade om ön Hävringe som ligger utanför Oxelösund, där min far jobbade som mästerlots. Jag spenderade somrarna där när jag var liten. Det var spännande att utforska det temat.

Sedan en tid tillbaka har Lars ägnat sig åt ett projekt där han publicerar en bild om dagen på sitt Instagramkonto. Han tycker att det är spännande med sociala medier och uppskattar att han kan nå ut till en bredare publik.

– Människor från Vietnam, Afrika och USA följer mig på Instagram. Det är roligt att kunna nå ut till folk som inte har möjlighet att se mina verk på ett galleri. Sociala medier är nästan bättre än en konsthall, eftersom en konsthall redan har en vald publik. Jag kommer att fortsätta med det här konstprojektet ett par månader till, men jag känner mig sugen på att börja med lite större format och ska prova på att skapa mer åt det abstrakta hållet. Det känns utmanande.

Man drar åsna, snabbskiss, Marocko. Följ Lars konstprojekt på Instagram