Författaren och konstnären Maria Nil Imre-Andersson delar med sig av sin känsliga sida och fantasi i en fantastisk kombination i hennes senaste bok ”Intryck och uttryck i bipolära verkstan”. Hon skriver med en inlevelse som får läsaren att falla in i en egen fantasivärld och samtidigt skapar ett hav av känslor i kroppen. Att hon dessutom målar alla bilder i sina böcker ger känslorna ett ännu större djup.

Maria har sedan tonåren haft känslomässiga strider som har varit svåra för både henne och andra att förstå. Många år och frågetecken senare fick hon vid 55-års ålder diagnosen bipolär. Bipolär sjukdom innebär att man är manisk och deprimerad i olika perioder och de som har diagnosen mår oftast väldigt dåligt. För Maria var det en räddning att äntligen få veta varför henne känslor åkte bergochdalbana, ett tillfälle att läsa många böcker och sätta sig in i diagnosen. Hon har tidigare skrivit barnböcker och nu fortsatte hennes författar-resa inom ämnet psykisk ohälsa. Hon började med att år 2017 släppa boken ”I länder bortom illamående” där hon skriver om allt ifrån ångest, depression och panik till mani och hallucinationer.

Maria Nil Imre-Andersson

– Det började med att jag tyckte att världen var hemsk, att människor var hemska mot varandra. Sen började jag skriva på en berättelse om att slå på sig själv, nervärdera sig själv, som sedan utvecklades till fler känslor. Till slut fick jag en helhet i alla de här sakerna och då blev det en bok om olika platser dit man reser inom sig själv.

I Marias nya bok ”Intryck och uttryck i bipolära verkstan” delar hon med sig av dikter och filosofiska tankar med allt vad det innebär. Hon har valt att vara väldigt ärlig och öppen med sin egen historia vilket ger texterna en tyngd och en ärlighet som känns ända in i hjärtat. Hon berättar att hon inte visste om att det skulle bli en bok när hon började skriva på den, utan tanken från början var att sätta ord på sina känslor.

– Jag tänkte sedan att ja, jag har två alternativ. Jag kan skriva en faktabok eller så kan jag skrika ut min smärta. Men jag kände att där blev något fel för mig, jag ville på något sätt använda min knäppa sida till att göra det på ett annat sätt. Att göra en upplevelse av någonting svårt. Jag har inte maskerat någonting utan jag har varit helt öppen med allt, berättar Maria.

Maria benämner sig själv som en ”ordlekare” och är utrustad med en enorm fantasi. Det använder hon sig av i sin bok i form av bland annat fantasifigurer som får följa med under resans gång – något som hjälper till att sätta en rolig prägel på något som annars är väldigt allvarligt.

Du har många vackra bilder i dina böcker. Hur påverkar skrivandet och målandet varandra i böckerna?

– Väldigt mycket. Oftast målar jag bilderna först. Alla bilder som är med i min första bok (I länder bortom illamående) fanns redan när jag skrev boken och hade märkligt nog en naturlig plats i boken. När jag hade skrivit en del så tittade jag på mina bilder och insåg att det är så självklart att de ska vara på utvalda platser på sidorna. Så ja, boken var målad innan den var skriven.

Att ha två kreativa sidor som kan gå in i varandra när Maria skapar sina verk ser hon som ett redskap hon gärna använder sig av. Hon berättar att det ofta räcker med en bild för att hon ska ha en historia klar i huvudet och kan skriva hur mycket som helst när energin väl räcker till.

Maria gör sin bok till en känslomässig resa, där man gärna kan läsa något kapitel i taget för att ta sig tiden till att ta in texterna och titta på känslorna som dyker upp. Hennes sätt att ta bort alla fasader och visa även sina egna känslor och erfarenheter ger en mer naken och ärlig bok som framkallar ett förtroende. Texterna kan kännas ganska tunga, men är samtidigt väldigt varma.

Du skriver om ångest och att inte bli förstådd i det. Är det något som du själv har fått kämpa för, att bli sedd?

– Oja. Det är det här ”sluta sjåpa dig, inbilla dig inte, sluta gör dig till” och liknande jag fått höra. Det har gjort ont många gånger. För att hantera det… tja, super self control. Nog sjutton har jag ballat ur många gånger, men jag tror att ju äldre man blir desto större självkontroll får man. Och det blev mycket lättare när jag väl fick min diagnos och kunde förstå själv varför jag är som jag är.

Förhoppningen med boken är för Maria att det ska ge ett igenkännande hos läsaren, ett sätt för denne att inte känna sig ensam. Det kan även vara ett redskap för de som möter personer i vardagen med bipolär sjukdom, att kunna få en annan bild av det och kanske finna en annan form av förståelse. Att Marias bok skulle kunna vara något stärkande för många är otvivelaktigt, och hon hoppas att någon med förståelse för allt det djupa inom oss ska göra en recension av boken. Att den ska komma ut bland alla de som behöver hitta till de positiva pauserna, ett hopp.

– Jag tycker det är viktigt att visa upp båda delarna, de positiva och de negativa. Javisst, det är svårt, men emellan det svåra så finns det också något som är bra. De stunderna som är svåra är förjävliga och inte lätta att leva med, men någonstans finns det ett mellanrum där man ändå lever utan smärta. Ett fönster.

Här kan du beställa Marias böcker!

Läs även vår tidigare artikel om Maria.

In och kika på Marias Facebook!

 

Målningen till Marias dikt “Spegel”.

“Spegel

Du som speglar Dig och Din själ i ett stilla vatten, ser Dig själv som en bild utan krusningar.
Vackert, förtrollande, lugnt och somnande.

Du ler emot Dig själv och kanske Du tycker att
– Jag är inte så tokig i alla fall.
Sådant kan man tänka i ensamhet, bara man fortsätter att tycka det.
Till slut kommer det att skina igenom.

Du som försöker spegla dig i ett stormande hav, kan se fragment av Dig själv, och emellan de olika små bilderna finns en skönhet och en visdom som är Din framtid och de bitar Du skall sammanfoga till Ditt liv.

Ser Du?
Du existerar.
Med Dig själv och med alla andra.
Hur lätt eller svårt det än är.

Och fragmenten och bilderna är ett pussel, där Du är Pusselmästaren.”

Dikt av Maria Nil Imre-Andersson