Gunilla Svärd beskriver sin skapandeprocess som att läsa en jättebra bok. Det krävs krafttag för att komma igång men sen går det av bara farten, och när tavlan är färdig känner hon bara; ”vad nu då?”.

Konstnärskapet förändrades år 2000 när akvarell byttes mot kom akryl, en metod vars snabba beslut och torktid passade henne perfekt. ”Ibland behöver jag inte tänka, det bara kommer”, berättar hon. Gunilla är mycket självkritisk och lägger stor vikt vid sin relation till målningen, något hon tror är vanligt bland konstnärer. När hon känner sig nöjd med en målning, med färgerna och helheten, blir hon glad varje gång hon ser den. Ibland känner hon direkt en känsla av missnöje med en tavla men det kan dröja länge innan hon förstår varför. Det kan handla om en detalj eller en komposition. Gunilla är ovanligt nog både höger- och vänsterhänt. När hon skriver använder hon höger hand men i måleriet arbetar hon med båda händerna för att skapa sina motiv.

Hon kallar sig själv naivist eftersom hon målar det hon ser och inte gärna krånglar till det. Hon uppskattar enkelheten i olika miljöer och lägger ner sin själ i sina tavlor. ”Finns det ingen själ i tavlan så kastar jag den, det ska kännas bra varje gång jag tittar på den”, säger hon. Gunilla är självlärd med har gått kurs i kroki för Hans Erik Öberg i Sundsvall. Ända sedan hon var nio år och målade har konsten haft en plats i hennes liv men det var år 2000 hon bestämde sig för att fokusera på måleriet. Hon testade sig fram, provade olika tekniker och fastnade för det arbetssätt hon håller sig till idag.

Gunilla har arbetat halva sitt liv med djur, så det är inte konstigt att just djur har kommit att ta stor plats i hennes konst. ”Jag har haft djur hela mitt liv, de är mitt allt”, berättar Gunilla. Hon har haft allt från hundar, katter, kaniner, råttor och hamstrar till spindlar, fiskar, sköldpadda och fåglar. De har funnits med henne hela tiden. Hon älskar katter, men favoritmotivet att måla är ändå hundar.

Ett annat återkommande tema i Gunillas måleri är byggnader och då främst hus i Söderköping där hon bor. ”Söderköping är perfekt för konstnärer. Jag har en kamera med mig när jag är ute, och då fotar jag fasader och små bakgårdar. Det kan vara okända miljöer även för Söderköpingsbor”, säger Gunilla. Målningarna blir sedan till i hennes kök. För Gunilla är känslan i verket viktig och hon måste känna för motivet, så beställningsjobb är ingenting hon ägnar sig åt speciellt ofta. Hon målar alltid för sin egen skull. ”Passionen måste finnas där”, säger Gunilla. Konsten har gjort att jag överlevt, konsten har följt mig hela livet”.