Hon segrade i kampen där allt stod på spel och vände blad från hemskheter genom att betrakta skönhet. Idag pressar Rosalie Hevius sin omsorg för blommor på målarduken med ett visst allvar för godhet och färgrikedom. För Artportable berättar hon om vägen ut från tortyren, till konstens fria värld och varför ett universum av växter räddat så mycket mer än hennes liv.

För dem flesta är familjen inget annat än den allra tryggaste punkten i livet. Men för konstnären Rosalie Hevius kan man lugnt konstatera att det skulle komma att bli raka motsatsen. En uppväxt hos en mardrömslik fosterfamilj söndertrasades av skräckinjagande övergrepp och våldtäkter. Något som påverkade henne till den grad att hon långt upp i åldrarna helt tappade tron på godhet för andra människor. Framför allt då ingen vuxen verkade vilja sätta stopp för det som pågick.
– Till slut kom jag till ett stadie där jag nästan bestämde mig för att inte vara god längre längre. Det gick ju inte. Man måste stöpa sitt väsen i någon sorts tro och för mig handlade det om att kapitulera till något för att orka med min vardag. Så jag började träna upp kroppen i smyg och såg till att bli grov för att kunna försvara mig och slå ner min pappa om det behövdes. En gång riktade jag bössan rakt mot honom och kände ’nu skjuter jag fanskapet’. Då, plötsligt på marken av all vacker växtlighet där jag stod, slogs jag av insikten att allting alltid kommer ha två sidor. Man måste låta det goda ta över.

Sambasoul

Sambasoul

På vilket sätt skaparanda kommer till oss i våra liv är förstås väldigt olika. Och för Rosalie Hevius har inspirationen bakom hennes verk ett pris hon aldrig självmant hade betalat.  I barndomshemmet på Gotland kunde hennes fosterföräldrar låsa in henne i en kall, mörk jordkällare där hon ofta tvingades vara i flera timmar och förfärligt nog spenderade en stor del av sin uppväxt.
– Jag kände efter vibrationer i väggarna för att avgöra om det var natt eller dag där ute. Det beteendet gav mig nog någon sorts annorlunda fingertoppskänsla och jag var tvungen att luta mig oerhört mycket mot min fantasi. Stängs man in i ett mörkt rum och blir fånge så måste man fly någonstans. Vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Som den lilla flicka jag var så blev det förstås det sistnämnda. Genom springorna kunde jag skymta växtligheten och blommornas liv som jag då överlät hela min existens åt. Jag släppte verkligheten och kapitulerade åt växtligheten utanför. Det enda som verkade vettigt.  Samtidigt ville jag en dag tala om för världen vad man inte gör med en flicka med smutsiga fötter. Jag tror att mitt behov att uttrycka känslor föddes redan i samband med att jag blev bortförd från lek och kul. Som barn började jag därför måla för mig själv, även om jag inte fick behålla någonting. Mina fosterföräldrar kastade allting, inklusive min dagbok.

Omsorgens blad

Omsorgens blad

”Helst vill jag tapetsera ett helt hus med blommor och växter. Som ett livsprojekt där man från början till slut gör om och gör rätt, för godheten skull. Omsorgens glitter ska falla längs med taket och det ska kännas som poesi.”

Rosalie ser sin kolonilott som sitt eget lilla universum. Växtligheten talar ett givet språk som hon genom åren lärt sig förstå. Det hon planterar i trädgården och inte äter upp sparas för att appliceras i hennes konstutövande. Ett utövande som ofta går ut på att hon torkar och pressar in olika typer av blomblad för att sedan väva i det med målningarna.
– Jag älskar att vara i en trädgård. Det är något jag förstår mig på och när jag senare sätter mig för att måla är det som att blommorna pratar med mig. För mig har blommorna verkligen varit en överlevnad, sen jag var liten. Av alla hemska saker jag utsattes för så blev växthuset och grönsaker något jag kunde ta hand om och känna kärlek för.  Jag kommer ihåg när jag plockade första blåsipporna och glatt sprang över till grannarna för att förmedla att våren äntligen hade kommit. Det finns en viss vemod med blommor. När en människa vissnar måste man, precis som med växter, vattna för att få livet att blomstra igen.

Famn

Famn

Vilket av dina verk är viktigast för dig?
– Då måste jag säga “Stora universum”. Det är en tavla som ger mig en viktig och explosiv lätthet av blomstrande liv.

Stora universum

Vad vill du förmedla med din konst?
– En känsla av skönhet. Jag gillar att göra något fint, förfula det och sen fixa till det igen. Det ska födas intuition, magi och skönhet. Helst vill jag tapetsera ett helt hus bara av massor av vackra blommor och växter. Jag ser det som ett livsprojekt där man från början till slut gör om och gör rätt. För godheten skull. Omsorgens glitter ska falla längs med taket, det ska vara poesi.