Drabbad av första världskrigets fasor och förföljd av Nazisterna – Otto Dix följde ändå bara sitt eget hjärta och inspirerade miljontals på vägen. Medan kaos och oro härskade på Berlins gator efter kriget, målade Otto för att skapa ordning i sitt inre. Vi ser här tillbaka på hans mest drabbande porträttmålningar och låter oss häpnas ännu en gång.

The Art Dealer Johanna Ey (1924)

Otto Dix beskydderska och mecenat, kärleksfullt kallad Mutter Ey av de många konstnärerna som fann ett andra hem i hennes kafé. Kanske den mest avmålade kvinnan någonsin i Tyskland just på grund av detta.

© VG Bild-Kunst, Bonn 2017

Portrait of the Painter Adolf Uzarski (1923)

Otto målar här sin berömt stilige vän Adolf Uzarski – ännu en av Mutter Eys konstnärer, som ett blekt troll med för alldeles stora händer i detta trots allt varma porträtt.

The Dancer Anita Berber (1925)

När Anita Berber flydde från Dresden till Berlin var hon inte mer än 16 år gammal. Hon försörjde sig som cabaretdansare och blev notorisk och omtalad för sina många högprofilerade älskare av båda kön bland stadens många konstnärer och tänkare.

The portrait of the lawyer Hugo Simons (1925)

Målad som ett uttryck för den stora tacksamhet Otto kände för sin vän Hugo Simons – efter att denne vunnit ett rättsfall åt Otto, är detta nog Otto Dixs absolut mest smickrande porträtt. Målad i äggtempera får den en nästan helig aura, likt en medeltida ikonmålning.

The Painter Hans Theo Richter and His Wife Gisela (1933)

Otto skildrar här – förvånansvärt ömsint – relationen mellan sin goda vän Hans Theo Richter och dennes fru Gisela Richter. Trots de onaturliga förvrängda proportionerna syns onekligen en stor kärlek som finns emellan dem.

War Cripples (1920)

Otto Dix drabbades precis som många unga män hårt av upplevelserna på fronten under första världskriget. Hans brutala skildring av krigets offer här var en av få tavlor som ej censurerades av militären när den först visades. Men den for ej lika väl när Hitler väl hade kommit till makten, då den omhändertogs och med största sannolikhet tragiskt nog förstördes.

Portrait of the Journalist Sylvia von Harden (1926)

Ottos mästerverk. Enligt legend såg han en dag Sylvia von Harden gåendes mot gatan när han stoppade henne och utbrast “Jag måste få måla dig, jag bara måste!” För honom representerade hon en hel epok. Otto Dix såg i henne en generation kvinnor ej längre endast definierade av sina yttre, utan istället av sina egna inre psykologiska tillstånd.