Denise Kalonji och Camilla Dahlström väljer att illustrera mörkhyade subjekt. Att utöva konst är att visa omvärlden att “jag existerar”. Bara av att dessa kvinnor existerar och verkar i en konstscen som kontinuerligt marginaliserar dem, så bidrar de till att normalisera rasifierade människors deltagande i den allmänna- och akademiska diskussionen kring konst. 

När man diskuterar konsthistorien i ett akademiskt sammanhang kan det kännas som att man inte fått tillräckligt mycket verktyg för att kunna djupdyka i en postkolonial analys. Likadant kan sägas om det som erbjuds inom litteratur– och kulturvetenskapliga program. Så var det iallafall när jag och mina vänner gjorde beslutet att studera konst, kultur och litteratur vid Stockholms universitet i mitten av 2010. Storbritannien har bl.a. SOAS, School of Oriental and African Studies, medan USA har en handfull akademiska institutioner och program som belyser porträtteringen av utom-västerländska subjekt. 

Oviljan att diskutera svarta- och bruna kroppar genom konsthistorien skapar ett utanförskap för alla som rasifieras i Sverige, något som bidrar till en polarisering i dagens konst- och kultursektor. Med det sagt, vill jag föra någon slags diskussion om det här dilemmat och väljer därför att uppmärksamma två rasifierade konstnärer vars erfarenheter inom konstscenen präglats av ett diskret utanförskap och mikroaggressioner.  

Denise Kalonji – “När det kommer till min konst är det som en förlängning av mig själv”

Denise har alltid varit medveten om hur andra uppfattar henne som en svart konstnär i Sverige. I barndomen köpte hennes mamma alltid svarta barbiedockor med svart hår och hon minns att hon inte hade många ljushyade dockor alls. Denise är medveten om att ljus hud och eurocentriska drag är normen i samhället och därav trycker hon på vikten av en nyanserad representation av svarta och mörkhyade personer i konst och media. 

– I barndomen så hade jag en vän som var mörkare än mig men som endast ritade vita personer och det var som en “wake up call” för mig. För henne var det normalt att måla sig själv som ljushyad och enbart ljushyade personer. 

– Jag är född i Hornstull men ironiskt nog så lärde jag mig om “ras” efter att jag flyttade till Tumba vid 7-8 årsåldern. Skulle inte säga att jag var mobbad och ingen skrek n-ordet ännu men det kändes som att jag hade någon sorts “deformity”. 

När hon sedan började ta konsten mer seriöst blev huvudkaraktärerna oftast svarta eftersom att “det är min erfarenhet och man blir ju mest inspirerad av sina egna erfarenheter”. 

– Det var efter att jag upptäckte anime som jag tänkte att det aldrig finns karaktärer som ser ut som jag i media och om de är svarta så kan de aldrig ha ett normalt hushåll. Hushållet består oftast av en singelförälder och en massa familjeproblem. När jag skapade min karaktär Gwen blev det så att jag ville visa att den här karaktären har föräldrar som bor tillsammans och att hon har en normal uppväxt. 

Hur har du känt för bristen av mörkhyade karaktärer i den allmänna konstscenen?

– Det har motiverat mig till att fortsätta. Om jag fortsätter skapa så kan fler personer som ser ut som jag uppleva min konst som en uppmaning till att skapa. 

Vad för sorts rasistiska mikroaggressioner har du upplevt i konstscenen?

– Jag tänker på karaktären Vanessa i nya Pokémon som är mörkhyad men när jag hittar “fanart” i ex. Tumblr så har fansen ändå valt att måla henne i en mycket ljusare hudfärg. Samtidigt finns det en rörelse idag som kallas för “blackwashing” där fansen väljer kända ljushyade karaktärer och målar dem som svarta. Då har jag ändå märkt att karaktärerna som är något problematiska alltid tolkas som svarta eller mörkhyade av fansen medan karaktärer som är mer “oskyldiga” tolkas med något ljusare hud. 

– Belle är i konstverket mörkhyad men i filmatiseringen spelas hon av en kvinna med mycket ljusare hud. Colorismen är internaliserad av många svarta personer och jag har haft samma problem. Förut målade jag svarta karaktärer med mycket ljusare hud än idag även fast jag själv trodde att karaktärerna hade väldigt mörk hud. När jag konfronterade mig själv om varför jag tyckte mörk hud var fult insåg jag hur mycket djupare colorismen är än man tror. 

Denise talar om Johann Zoffanys porträttering av Dido Belle och hennes kusin Elizabeth Murray från 1779 och filmen Belle (Amma Asante, 2013). 

Colorism är en idé som härstammar från rasistiska skönhetsideal och innebär att ljus hud innefattar mer positiva konnotationer än mörk hud bland människor från samma etniska bakgrund. Det har studerats som en sociologisk term i flera universitet. Framförallt i USA där man i en undersökning utförd av University of Georgia kommit fram till att arbetsgivare ofta föredrar ljushyade svarta män över mörkhyade svarta män, utan att ta hänsyn till deras kvalifikationer.

Hur kan vi i fortsättningen tackla problemet med representation? 

– Ett sätt är erkännandet av klassiska svarta konstnärer i historien och icke-västerländsk konst. När man ex. tänker på Picasso borde man erkänna att delar av hans konststil är stulen från Afrikanska konstnärer. Om man tittar på ett afrikanskt konstverk från den tiden så kan man hitta likheter med Picassos konst. Men Picassos konst hyllas medan klassisk konst från Afrika exotifieras och tas aldrig seriöst. 

– Jag försöker alltid läsa på om min egna historia och gamla traditioner från Igbofolket. Jag upptäckte ex. att Igbofolket praktiserade en religion som kallas Odinani och en av deras seder var att konstnärer kunde isolera sig själva under ett helt år för att utöva sin konst. I slutet av året skulle man ha en vernissage. När man sedan var klar med vernissagen skulle all konst förstöras. Något som hände var att några av dessa konstverk inte förstördes och såldes vidare utan att man gav någon credit till konstnären. Tycker bara det är synd att man inte pratar om det här när det var en så stor grej. Konst är en stor del av religionen och kulturen.  

Se mer av Denise Kalonjis konst här.

 

Camilla Dahlström – “Nu när mörkhyade personer och invandrare blir en större del av samhället måste de också representeras mer i konsten”

När Camilla sätter sig ner för att måla så är hon inte inställd på att porträttera en mörkhyad person, utan det blir ett porträtt av en mörkhyad person helt instinktivt: “faller sig mest naturligt för mig då jag själv är mörkhyad”. 

– Jag är uppväxt i Sverige och på nåt vis så har jag alltid funnit mig att vara den som sticker ut i hudfärgen. Det är inte något som jag har tänkt på mer än så. Rasism upplever jag hela tiden och det är så tråkigt att man har lärt sig att leva med det och acceptera det. 

Har du känt av något utanförskap i konstvärlden här i Stockholm?

– Inte bara för min hudfärg så mycket utan det är i överlag att konstvärlden är snobbig. Man tänker mycket på ens utbildning. Men jag tror att det håller på att ändras lite och det kan man hoppas att det gör. Det finns så otroligt bra talanger där ute och en kraft i skapandet så man borde inte tryckas ner pg.a. det man saknar. 

Hur känner du att din konst har upplevts i olika utställningar? Har den någonsin blivit ifrågasatt? 

– Jag har varit på en del olika mässor och utställningar och när jag åker utanför Stockholm är det ganska mycket äldre damer och herrar som kommit fram oberoende av varandra och sagt “jaha, du målar kvinnor från Afrika”. De är ju inte riktigt från Afrika utan från överallt. Och många i samma sällskap som kan säga att “min granne känner en från Afrika. Just han verkar ändå okej”. 

–  Sen kan de också säga “det är ju kul att du har hittat en sysselsättning i Sverige. Inte många invandrare som har det”. Rasistiska saker får man ju själv höra och det är sådant som folk runt omkring en inte hör. Det är en form av reflektion av min konst och mig som konstnär. Kan undra hur det är när man inte är invandrare. 

Varför tycker du att det är viktigt att man börjar prata om rasism i konstvärlden?

– Nu när vi pratar om det känner jag mer och mer att det är viktigt. Det är jättevanligt att måla kvinnor och ansikten och många målar ju då ljusa ansikten. Dels sticker min konst ut mer då och dels blir det viktigare att mörkhyade och invandrare representeras mer i konsten. Det har varit viktigt för mig och mitt välmående att måla men om det är viktigt för andra är det ju fantastiskt. Att man kan påverka samhället på något vis är fantastiskt. 

Se mer av Camilla Dahlströms konst här.