fbpx

Josephine Jansson

Konstnär


Om mig

Jag heter Josephine Jansson. Utåt sätt en helt vanlig 34-åring. Idag är jag, som jag alltid tyckt jag har varit, omtänksam, glad och positiv. Men det har inte alltid varit så.. För att förstå mitt sätt att förmedla känslan när jag målar vill jag att ni får höra vart jag kommer i från. Rötterna som har lagt grunden till vem jag är i dag. Så jag ska försöka dra den korta versionen.

Jag är syskon nummer fem i en syskonskara av sex. Jag är lottad med två äldre bröder och två äldre systrar.  Jag och min lillasyster kom många år senare än våra bröder. Efter att min mor en längre tid varit frånskild mina äldre syskons far, träffade hon sedan min pappa och fick mig. Ganska på en gång som spädbarn botades jag med EP epileptiska anfall. De var många och ofta långa och det var inte ovanligt att det blev ambulans med sjukhusvistelse i långa perioder efter. Något jag till en viss del har minne av men också fått återberättat för mig. Några år efter jag föddes kom min lillasyster. Då min epilepsi tog upp så mycket oro och tid, medförde det att jag aldrig blev den där storasystern som tog hand om sin lillasyster.
I stunden kändes det inte konstigt, men det skulle komma. Epilepsin skulle göra mig till hon som alltid måste sova hemma. Min älskade mormor har så länge jag kan minnas varit mig närmast. Hon blev min trygghet och är det än idag.

Nu till den biten som handlar om mitt sätt att förmedla konsten jag gör.

Jag är 6 år fyllda, tillsammans med mina syskon har nu min mor flyttat för att göra omstart. Min persika far finns inte längre i bilden och när han i bland dyker upp tilltalar han mig med namnet ”Fatima”, ett namn han valt som står svart i mitt pass men som jag ändå har svårt att referera till. Dit vi flyttat har jag inte riktigt hunnit skaffa mig vänne, men då jag hade mina syskon nära var vänner inget som jag kände behövdes. Min mor hade i smyg, sedan hon och min far delade på sig börjat träffa en ny man. Min lillasyster var fortfarande så liten vid tillfället och han tog snart en plats hos henne som hennes enda far. Något som han väldigt tydligt markerad att han inte hade något emot, så länge han var far till min syster och inte till mig. Som barn gjorde det ont till en början, men efter tiden blev det som min vana och mitt straff för att jag inte var tillräckligt liten nog att inte komma i håg min far. Men om jag bara börjar skolan blir jag en stor tjej med nya kompisar. Med luktsuddgummi, bänk, papper och ny skolväska skulle allt bli bra, trodde jag…

Min klass såg fin ut och min fröken Maud var så fin med ett hjärta av guld. Men trots det skulle skolan blir tuff. Mina klasskamrater kunde redan saker som jag ännu inte hade lärt mig. Det fanns inget jobbigare och de värsta var att nu hade mina kamrater i klassen redan märk att jag inte alls var som dom. Tjejerna var värst, särskilt tre av dem och som i sin tur hade väldigt stor makt över de andra tjejerna i klassen. Jag var inte längre bara tjejen som var nyinflyttad jag blev också den lilla tjejen som inte hängde med i vad fröken sa. Hon som aldrig fick vara med på roliga timmen. Hon som alltid blev vald sist på idrotten, hon som dem andra sprang ifrån på rasterna och hon som de andra satte klisterlappar på bakom min rygg med texten ”CP” på…

Under många år var skolan en kamp. En bra dag innebor att jag inte sprang hem på rasten, men tyvärr var det få av de bra dagarna. Jag kom hem med läxor och satt ofta med min mor som blev galen att jag inte hade gjorde det jag skulle på skolan. Det jag inte visste då var att jag under min skoltid snart skulle börja tappa aptiten, sluta äta både på skolan och hemma. När mattanterna kom på mig att gömma maten i deras blomkrukor fick jag inte längre sitta själv utan tillsammans med fröken. Detta gjorde mig inget personligen, men det blev ännu en sak som de andra tjejerna retade mig för.

I slutet av årskurs fyra orkade jag inte mer. Efter allt tjat från min mor som inte förstod varför jag inte hängde med i skolan på samma sätt som mina syskon gjort, eller varför jag inte åt upp min mat, kom tillsist dagen då min mor sammankallade ett krismöte. Jag fick påbörja en utredning. Jag kommer inte riktigt ihåg hur eller hur länge utredningen pågick. Svarsresultatet kom och jag blev diagnosticerad med grav dyslexi. Under den tiden visste man mycket mindre om dyslexi än vad man vet idag och då var även dyskalkyli inräknat. Nu undrar ni säkert vart konsten kommer in i det hela, för jag har ännu inte sagt ett ord om varför jag började måla. Fast faktum är att ni precis har läst om varför jag började med konst.

Alla de gånger då jag försökte vara som alla de andra barnen i skolan som satt och skrev skrivstil i sina fina böcker med bokpapper inlindade runt omslaget, satt jag längst bak och målade i mina böcker. Jag brukar säga att jag lärde mig måla före jag kunde skriva. Och på riktigt gjorde jag det långt långt innan jag ens kunde skriva mitt egna namn Josephine Jansson.

Tack för att du tog dig tiden att lära känna en del av vem jag är och anledningen till varför jag började måla.

Plats:

Sundsvall

Kontakt:

Kontakta

Utbildning:

Autodidakt
l

Teknik:

Blyerts

Inspirationskällor:

Livet

    Contact the artist

    Would you like to know more about a specific art work?

    Are you asking as a company, organisation or privately?
    Do you follow Artportable on social media?

    test