Konstnären Örjan Sätre eftersträvar att skapa en stilla suddighet av verklighetens scener. Något som lämnar plats åt egna tankar och reflektioner av motiven i hans bildvärld. För Artportable berättar han om vikten att hålla lekfullheten vid liv och boken som öppnade ett parallellt universum och förändrade hans konstnärskap för gott.

I sina uttryck eftersträvar han att avbilda ett gränsland i konsten där det figurativa samsas med det abstrakta. En känsla av lugn och stillhet snarare än rörelse och aktivitet. Konstnären Örjan Sätre bygger sina bilder mer vertikalt och horisontellt  än diagonalt, för att få fram rörelse och riktning i sina motiv.
– Jag vill nå ett uttryck som jag inte sett någon annanstans och försöka åstadkomma konst som jag själv vill se men som inte finns än. Jag känner att jag är påväg genom att hela tiden prova nya grepp. Ser jag tillbaka på vad jag gjort är det väldigt många olika stilar. I början var jag ofta ute och målade traditionella landskapsmotiv. Men det är tröttsamt att ständigt göra samma sak som funkar bra. Det gör att en vilja infinner sig, att gå vidare och testa nya grepp.

Kö 67x100

Kö, 67×100

Som barn älskade Örjan Sätre allt som sysslan att sitta och rita innebar. Tanken på att bli konstnär och att det var något vissa kunde försörja sig på var dock mer avlägsen.
– Det fanns inte i min tankevärld att det gick att försörja sig på målandet. Men sedan hände något.  I gymnasiet köpte jag en bok som baseras på breven Vincent van Gogh en gång i tiden skrev till sin bror. Jag plöjde igenom sida efter sida och fascinerades på något sätt av hans mycket speciella sätt att leva. Även om mycket var mödosamt fanns en drift till att vara fri och skapa. Det lockade in mig. Han var fattig men kändes samtidigt så himla fri och kreativt rik på ett sätt som var nytt.

På bussen (50x61)

På bussen, 50×61

Vilka budskap vill du visa betraktaren?
– Känslor jag själv får när jag ser något jag tycker om. En förnimmelse av andlighet. Det får mig lite att tänka på en konstnär som Ivan Aguéli. Han blev överkörd av en spårvagn i Barcelona 1917 och avled. Han hade stora problem med sin hörsel men var iallafall en andlig skapare som målade landskap på ett väldigt fängslande sätt för detaljer. Landskapen skildrades alltid i sin helhet och ljuset behandlades på ett alldeles heligt vis. Det är vad som kan kallas för kärlek till motivet.

Örjan Sätres har flera favoritmålare – och alla har det gemensamt; själva sättet de arbetat med att skildra ljusets inverkan på motivet. Vare sig det gäller natur, ting eller människor. Vermeer, Aguéli och Anders Zorn är i den bemärkelsen inget annat än tungviktare och stora inspirationskällor för hans motiv. 
– I 30-årsåldern fick jag tag i en bok om Johannes Vermeer. Jag visste vem han var och tyckte väl inte så mycket annat än att det var fantastiskt fina målningar, som så många andra. Men när jag bläddrade i boken och såg en bild på en flicka sovandes vid ett bord täckt av någon slags matta slogs jag av hur kärleksfullt målat det var. Det var som att jag nästan kunde känna mattans struktur och tjockhet med fingrarna. Sen var det en så otrolig medvetenhet för färgrikedomen att det direkt drabbade mig. Vad det var kunde jag inte sätta ord på just då, men jag skulle komma att förstå det långt efteråt. Efter ett tag fick jag som en klump i bröstet. Jag kom plötsligt på att jag själv hade legat på en sådan matta hemma när jag var liten. Det fick mig att mötas av insikten att jag faktiskt är född som en självmedveten person. Att jag kunnat upptäcka likheter mellan olika former och färger på ett sådant sätt. Det var då jag föddes som en självreflekterande individ och just sådana ögonblick är vad jag brukar återkomma till. 

Kväll vid sjön (67x100)

Se mer av Örjan Sätres konst här.

Örjan Sätre jobbar fram sina verk på olika sätt. Ibland  börjar han med en komposition och en skiss om vad innehållet ska vara. Det motsatta sättet är att han planlöst börjar leka med färgen. Till slut kanske ett motiv börjar visa sig bland kulörernas olika karaktärer.
– Det är ett lekfullt sätt för mig själv att hålla det överraskande. Jag minns att när jag var i elvaårsåldern och lekte genom att bygga vägar och hus i en sandlåda. Sedan kom plötsligt tanken att jag ju inte kunde sitta kvar där när jag var trettio. Det kändes som en sorglig insikt då, men med åren kom jag sedan på att måleri också är en lek. Så jag har fortsatt leka med samma förtjusning. Genom att byta sandlådan till färglådan kunde jag fortsätta känna den här lusten. Vissa dagar händer det inte så mycket och då känns det bara meningslöst. Men andra dagar känns det fantastiskt. 

Du nämner många förebilder, men vem är enligt dig den viktigaste?
– Johannes Vermeer. Han målade rummet på samma noggranna sätt som själva figuren. Det är som att han placerar in människan som ett del i sitt stilleben. Rembrandt målade människan med bakgrunden mörk och var mer intresserad av psykologin medan Vermeer ville ha en person i en mer abstrakt ordning. På så sätt är det som att Rembrandt var bunden till köttslighet. En annan målare jag uppskattar är Mark Rothko som skapade fantastiskt speciella, monokroma skiftningar. 

Eric (75x60)

Materialen Örja Sätre oftast använder sig av i sitt målande är akryl och olja. När han tecknar kroki blir det istället kritor, kol och akvarell. I början målade han även mycket i naturen, men gradvis har intresset för människor tagit över. Både porträtt och gestalter som delas i rumsliga kompositioner intresserar. Krokitecknandet ser han som en nöjsam metodik för att träna både händer och ögon.

Vad betyder konst för dig?
– Jag kan inte tänka mig något annat yrke och känner därför att jag hamnat på rätt ställe. Visst hade det varit kul att vara musiker, men det är jag inte tillräckligt begåvad för. Eller nja, det hade förresten varit hemskt att tvingas spela rätt. Det är ingen bra idé att sluta måla heller. Även om det kan kännas trögt ibland får jag helt enkelt jobba på. Sen kommer belöningen till slut. En dag släpper det för den som kämpar på och då kommer ofta inspirationen som han eller hon jobbat så hårt för. Inspiration är därför ingeting någon borde sitta och vänta på.