Lenas skapande växte fram ur behovet av ett nytt språk. Efter att ha förlorat två barn, förlorade hon också stora delar av sin identitet, som moder och som människa. Konsten blev plötsligt en livsnödvändighet, en form av sorgearbete. Ett sätt att förena känsla och tanke.

Lena Karmi föddes på en bondgård i ett myllrande vackert kulturlandskap. De småländska rötterna har betytt mycket för hennes konstnärliga utveckling och identitet. Lenas morfar var bonde och arbetade extremt hårt. Om kvällarna satt han och målade till skenet av en fotogenlampa. Det var romantiskt och jordnära. Sin färgkänslighet har hon fått från honom, tror hon.

– Jag beundrade honom jättemycket. Tänk att vara hårt arbetande bonde på den tiden men ändå låta sin konstnärliga ådra leva ut, säger Lena. Det var mycket ovanligt på den tiden.

Vägen är så röd

Under gymnasietiden blev hon uppmuntrad att söka sig till konstkola, vilket hon också gjorde. Det var under studietiden i Göteborg som Lena fick sin första riktiga konstupplevelse. Under ett studiebesök på Göteborgs konstmuseum fick hon se en tavla av Sven X:et Erixon, en av 1900-talets största, svenska konstnärer.

– Jag blev helt hänförd när jag såg hur han såg. Jag hade varit så fast vid det konventionella sättet att se. Det var en landskapsbild med en flicka som satt på en cykel. Färgerna sprakade, säger Lena.

Bild ”I mitt inre finns allt” 

– I början av mitt måleri var jag inte så överraskande mycket inspirerad av Göteborgskoloristerna. När jag 2010 drabbades av ännu en barnasorg, min förstfödde son gick bort i cancer, hittade jag en ny bildvärld. Känslan av overklighet gav mig behovet av ett nytt språk och det fann jag i den abstrakta, konceptuella konsten,

Året efter började Lena gå fristående kurser på Konstfack. Jag gick i tre år och det blev förlösande för mitt skapande. Innehållet i kurserna kretsade kring helighet i konsten. Lena gjorde ett ännu större examensarbete under handledning av professor Tom Sandqvist. Hon bestämde sig för att jobba med döden och om barn som har gått bort.

– Jag började intervjua föräldrar som förlorat ett barn. Jag slutade vid tio och bestämde mig för att använda denna bas i vårt talsystem som en symbol för evigheten, säger Lena.

Lena samlade tio stenar som var och en fick representera en grav.

– Jag gjorde också en målning där namnen på de bortgångna barnen fanns inmålade och därefter blev övermålade igen. Konstverket heter De synliggjorda och gestaltar jordelivet och oändligheten, säger Lena.

De synliggjorda

Lena använde sig också av ett känt citat från en katolsk präst.

Prata om de döda- länge, länge. För varje gång vi talar om dom får vi skörda frukterna av deras liv.

– Konstverket hängde en tid i en kyrka och jag träffade så många människor som blev berörda och öppnade sig. Det var oerhört vackert och starkt, säger Lena.

Den senaste tiden har Lena börjat måla abstrakta landskap, men hon vill utforska sitt måleri kring sorg mera i framtiden.

 

 

 

I mina ögon – hyllning till Monet.

Landskap i mina ögon

Magdalena Eriksson, erkänd konstnär från Örebrotrakten, är en stor förebild.

– Hon har en otrolig färgkänsla och är en väldigt berättande konstnär. Där finns också ett stor existentiellt djup, säger Lena.

 

Glöden

I höst ska Lena ha en separat utställning på  Galleri Hedvig i Halmstad. Lena har även fått en förfrågan om att ha en utställning i Spanien, där hon har en del av sina rötter.

 

Landskap i mina ögon II

Att hitta ut ur sorgen genom skapande var på något sätt det optimala för Lena.

– Det blev ett sätt att skulptera mig själv.

I mitt sinne är landskapen abstrakta och där jag vill symbolisera vad det innebär att vara människa. Denna attityd bidrar också till att frigöra känslan av lycka och lekfullhet som kommer från att vara i den kreativa processen. Det här är mitt sätt att återskapa mitt liv.

– Det är så mycket som är roligt med livet.