Att ge sig ut på jakt efter något, du vet inte riktigt vad du kan förvänta dig, men du vet att du kommer att bli nöjd när du väl kommer dit. Lite så är det för Kjerstin Krantz när hon är ute och letar efter inspiration till sin konst.

– Jag vill ge ett nytt betraktelsesätt till våra hällristningar, bildstenar och runstenar.

 

Hon har skapat så länge hon kan minnas. Har det inte varit i textform så har det varit i olja på canvas, akvarell, torrpastell, oljekritor och kol. Hemma i ateljén i Järfälla skapar hon det som bäst kan beskrivas som en återspegling av Sveriges historia.

– Jag försöker hitta en legend som passar in sammanhanget.

Berätta – när kom du i kontakt med konstnärskapet första gången?

– Jag kommer från en konstnärssläkt. Den första personen som hade det som yrke var min farfars bror som föddes 1880. Efter honom har jag flera släktingar som gått samma väg. Jag var inte gammal när min pappa lärde mig vad perspektiv var. Jag blev väldigt glad när jag fick mina första vattenfärger. Det var den finaste julklapp jag kunde få. När jag var 14 år ville jag lära mig kroki. När jag kom dit var det bara gamla tanter runt 30 år där med sina ritblock. Det var roligt att teckna, men jag kände mig obekväm och för ung. Jag gick inte dit fler gånger. Sedan dess har jag haft egna kurser. Jag har gått konstskolor och jag har tecknat kroki kontinuerligt, det tycker jag är ett måste.

Nordisk mytologi är din grej, hur kommer det sig?

– Mitt historieintresse har följt mig så länge jag kan minnas. Jag fick en enormt stor aha-upplevelse när jag såg en hällristning för första gången. Ristningen kröp riktigt in i mig och skakade om mina tankar. Sen dess har jag övergått till att måla mytologiska bilder som jag hittar på runstenar, bildstenar och hällristningar. Jag tycker också att det är viktigt att ge ett nytt betraktelsesätt till våra hällristningar, bildstenar och runstenar, det figurativa.

 

Se mer av Kjerstins konst här.

 

Vad spännande, berätta mer!

– Många gånger finner jag en mytologisk legend eller saga i de invecklade ristningarna. Platserna har också stor betydelse i sammanhanget med en lång och spännande historia.

Hur gör du för att hitta stenarna till exempel?

– Nuförtiden är det så lätt att söka online. Förr var jag tvungen att gå till biblioteken så fick de beställa hem de böcker jag sökte. Jag reser mycket, i hela Sverige. Jag måste hitta stenarna. Det är en fantastiskt känsla att blunda och följa linjerna med handen, jag tycker nästan att det är som att gå tillbaka i tiden. Många gånger finns de vid vattendrag, eftersom det inte fanns vägar på samma sätt då.

Du har klättrat en del också, eller hur?

– En gång fick jag en bok i min hand som Jönköpings länsmuseum givit ut. Med titeln ”Om runstenar i Jönköpings län”. I Vetlanda kyrka, inmurad i kyrktornet, till höger om torngluggen, upp och ner finns en sten. På stenen står  ”Helga satte denna sten efter Ödmund sin broder”. Jag åkte till Vetlanda och pastorsexpeditionen, vänliga som de var hjälpte de mig att komma nära, så jag fick se och röra stenen. Det var så det började.

 

Vad står det? Olja.

 

Besök Kjerstins hemsida.

 

Varför är det så viktigt att vara på plats?

– Jag behöver känna dem för att bilderna ska bli riktiga. Jag vill känna närheten av motivet. När jag hittar ett motiv måste jag hem och hitta något som passar ihop, därför måste jag läsa mycket mytologi, historia och även arkeologi.

Finns det något landskap eller någon del av Sverige som är extra intressant?

– Sverige är ett avlångt land, naturen varierar mycket i de olika landskapen. Därför är hela Sverige spännande.

Känner du att din tid i Paris gav dig inspiration?

–  När jag bodde Frankrike satsade jag på konsten. Paris är en underbar plats att utvecklas i som konstnär och jag använde de tre åren i Frankrike väl till studier och inspiration Jag gick på utställningar i hela Paris och även i andra delar av landet. På så vis lärde jag mig väldigt mycket samtidigt. Jag tittade inte bara på utställningar utan tecknade kroki och målade.

 

 

Apropå historia, berätta om brevet du fick häromdagen?

– Det var så roligt för det var en kvinna som mailade mig. Hon hade fått ärva flera av mina tavlor av sin svärmor. På baksidan satt ett tidningsurklipp. Hon frågade om det stämde att det var jag som målat tavlorna. Jag tycker det är så häftigt att folk till och med har börjat ärva det jag gjort.

 

Helga. olja.

 

Min jord. Olja.

 

Finns det någon utställning som betytt lite extra för dig?

– Min första separata utställning var i Stockholm, på Strandvägen, 1974. Den föregicks av hårt arbete. Det krävs många tavlor för en egen utställning. Ju närmare vernissagedagen, ju mer självkritisk blev jag, till slut tyckte jag inget dög. När dagen kom stod jag där gråblek och hälsade på alla underbara besökare. Den kvällen var jag glad och upprymd – det gick ju bra.

Kjerstin har även Facebook – passa på att kika in där.

Om vi blickar framåt, hur ser 2018 ut?

– Jag har redan haft en samlings- och en separatutställning i år. Jag räknar med att ha fler.

 

Systerkällan. Akvarell.