Vicki Svedrell kämpar dagligen med sitt handikapp och det är med penseln i handen som hon trivs allra bäst, det är då hon släpper allt och det är då tankarna får sväva iväg. Med inspiration från Frida Kahlo och från Vasilij Kandinskij skapar hon abstrakt konst som öppnar sinnena och låter fantasin flöda.

Du har alltid haft en dröm om att måla och att skriva, stämmer det?
– Jag tyckte mycket om att teckna och att måla när jag var liten. Jag tyckte också att det var roligt att skriva och jag drömde om att bli författare, samtidigt som de andra i klassen drömde om att bli kontorister eller lärare. När jag var ungefär sex år blev jag sjuk och var därför mycket på sjukhus, då tillbringade jag mycket tid med att fantisera och drömma. Bilder och berättelser har alltid funnits där för mig. När jag sedan blev vuxen var det mycket som kom emellan och därför la jag det konstnärliga på hyllan.

Berätta, vad hände 2002?
– Då fick jag en hjärnblödning som orsakade skador på synen. Till en början trodde de att jag skulle få tillbaka synförmågan och kunna se som jag gjort tidigare, men så blev det inte. Det var väldigt tufft att ta in att jag inte skulle kunna se som vanligt igen, jag började fundera; ska jag ha det här dubbelseendet resten av livet, kommer jag inte att kunna måla igen? Det kändes jobbigt och smärtsamt. Förutom själva dubbelseendet, upplever jag det även som om jag har en grå ananas-skiva i ena ögat, vilket gör det svårt att fokusera blicken.

Läs mer om Vicki Svedrell här.

Hur kommer det sig att du började måla igen?
– Det var tack vare Monica Lindroth, en konstnär som under en tid deltog i ett slags kulturprojekt vid Ystads kommun. Hon har erfarenhet av att arbeta med personer som har olika funktions-hinder, och hon har gett dem lusten att börja måla igen. Hon hjälpte mig mycket och tillsammans kom vi fram till hur jag skulle kunna måla trots mitt synfel. Jag insåg dock efterhand att jag måste lära mig målandets konst från grunden, och när Monicas anställning upphörde, uppmuntrade hon mig att fortsätta målandet via ett studieförbund. Detta gjorde att jag kom i kontakt med Lars Lonhage på Studiefrämjandet, vilken lärde mig grunderna i bland annat färg- och perspektivlära. Efter ett tag, hamnade jag så småningom hos konstnären Lolo Tillberg, som inspirerade och vägledde mig in i det abstrakta måleriets fascinerande värld, där jag genast kände mig hemma, jag insåg att detta är helt rätt för mig.

– En annan person som betytt mycket och uppmuntrat mitt skapande är min goda vän Kerstin Mattsson, vilken stöttade mig efter hjärnblödningen, när jag trodde att jag skulle bli tvungen att ge upp mitt måleri på grund av synskadan. Hon kom med många uppslag och idéer, bland annat om att jag skulle försöka måla som jag ser världen nu, det vill säga dubbelt, och med ett slags glidande perspektiv, vilket ständigt förskjuts, emellanåt nästan genomskinligt ”till formen”, likt en tunn slöja som klär allt jag ser. Hennes stöd och vänskap har varit och är fortfarande helt ovärderliga för mig.

Hur skulle du beskriva din konst?
– Ibland målar jag mitt dubbelseende för att visa andra hur jag har det varje dag. Det känns som att jag målar inifrån och ut, och inte tvärtom. Jag går inifrån mig själv, rakt ut genom färgerna. Ofta vet jag inte vad det ska bli när jag börjar måla och det behöver faktiskt inte alltid bli något, bara en känsla och en stämning. Jag vill att det ska vara fritt.

Besök gärna Vicki på Facebook.

Var hittar du din inspiration?
– Jag har läst om och studerat flera olika konstnärer, vilket lärt mig mycket. Vasilij Kandinskij målar ofta och gärna från det inre landskapet, de inre sinnesstämningarna och han återger det i färgerna, vilket är något som på ett sällsamt sätt känns nära mig. Henri Matisse säger att han försöker måla tecknet för träd, istället för att måla av ett träd, det är samma känsla som jag har och som jag försöker återskapa, snarare än att exakt återge hur det ser ut.

– Jag kan få inspiration av att möta vissa människors ansikten och gestalter, det är känslan och formen som jag inspireras av.

Berätta om din relation till Frida Kahlo!
– Jag tycker mycket om henne. Hon var fantastisk och kompromisslös och hon målade det hon kände, sin egen verklighet. Trots att hon var så sjuk så fortsatte hon att måla och att kämpa på. Om hon kunde rullas in till sin egen utställning i en säng, då finns det inga ”ursäkter” eller begränsningar, det är bara att kämpa vidare. Kvinnor över huvud taget har fått kämpa hårt mot fördomar och olika hinder. Det man tar för givet i våra dagar, var något som de fick slåss för så att vi kan njuta av det idag. Det tänker jag mycket på, vad de har fått stå ut med genom historien.

Du har ett mönster när det kommer till färger – hur tänker du där?
– Jag har vissa färger som jag gärna använder och jag försöker lära mig deras egenskaper. Jag har oftast två färger som jag kombinerar. Ibland målar jag vått på torrt, men ofta vått i vått, jag låter två fält möta varandra. En av färgerna som nästan alltid är med är indigo, den sviker mig sällan. Den är stark och dominant, och den kan jag alltid lita på, den uttrycker mycket för mig. En annan färg som jag ofta återvänder till i mitt skapande, är quinacridone gold, vilken jag tycker harmonierar väl med indigo. Dessa båda färger skapar spännande bilder, med mycket laddning och dramatik, men också skönhet och innerlighet.

Hur viktigt tycker du att det är att ha andra konstnärer att bolla idéer med?
– Jag sitter hemma och målar men jag åker också en dag i veckan till Höllviken. I gruppen inspirerar vi varandra och vi testar och diskuterar. Jag tycker det känns bra att vara en del av ett sammanhang och att kunna visa bilder för andra som är uppriktiga och ärliga, man behöver få konstruktiv kritik. När man inte kommer framåt, då kan någon säga; testa det här istället, och så kommer man igång igen.

Berätta om en utställning som betytt mycket för dig som konstnär?
– Jag är med i ”Öppna Sinnen”, som är ett nätverk för konst och kultur, genom denna organisation får jag möjlighet att ställa ut på olika ställen under året. Även sommarutställningen som ordnades på ”Galleri Sladdergatan 16” i Ystad, var väldigt rolig att delta i. Jag är också med i ”Synskadade Konstnärers och Konsthantverkares Förening”. Man måste ansöka med sina bilder för att bli antagen till denna. De brukar ha en utställning per år. I år ordnades en samnordisk utställning i Kungsör, som jag deltog i.